Jag sĺg min här av troll och vätte. Slappa
spjut sĺ lĺngt ögat mätte. Tusende kroppar
alla döda och svala. Min arme ur
skogen nu lĺg i dvala.
Dĺ sjöng honan mörk en sĺng av hat. Hon
lovade hort gĺvor själar till mat. Ĺt en
dyster ande ur springornas rike. En runa
ristades aldrig skĺdats en like.
Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kväldje i kött och märg.
En tunga av illdĺd och sotig svärta. Nu
hördes ett skrik av tusens smärta.
Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som ĺskmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro. Till
tiders slut de nu ropa sin oro.
Sĺ miste rivarn sin bror av kamp. De flög
sin väg till världens kant. Av ett glömt
och fastligt trolldoms dĺd. Det förkolnade
sinnet kände ingen nĺd.
Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla. An fulla
av slagens rus och svekets hat. De gnaga
utan ära pĺ krigets ruttna mat
...till Tiders ände |
|
Všechny texty jsou chráněny autorskými
právy jejich vlastníků a jsou poskytnuty pouze pro vzdělávací účely.
Pro více informací o autorovi tohoto textu navštivte
tyto stránky.
Přidat komentář
Vypsat všechny